DANSTJUSAREN DANSAR TILL JERRY WILLIAMS PÅ RAHMS LOGE.

Transistorradion spelar upp till dans med Jerry Williams när vi sitter i trädgården hos pappa och mamma, denna fina sena sommardagskväll.

Logdanserna blir skymningsdanser, korta men ljuvliga sommarnätter. Denna augustikväll kommer jag speciellt ihåg.

Hasse och jag plockar daggmask denna varma kväll, daggen ligger tät över gräsmattorna, med varsin stor lång stavlampa synades varje meter av gräsmattan vi fick slutligen tag på de etthundra daggmaskar som behövs till den etthundra krokar stora långreven.

Efter en kort fika åker vi tillsammans med vår ständiga följeslagare transistorn ut på Dellen för att lägger ner långreven som vanligt får den tungrodda flottarekan vara vår farkost. Allt går fort och bra.

På roddturen hem kommer jag plötsligt ihåg att Jerry Williams orkester spelar på Rams loge i kväll det är lördagskväll, så varför inte åka dit. Hasse är med på noterna vi ror lite extra fort klockan är egentligen redan för mycket, det gäller att snabbt komma hem, duscha lite, fylla pluntan och cykla iväg till Rams loge.

Framme lagom varm både utvärtes och invärtes efter ett par uppehåll efter vägen löser vi entré och tar dansbanan i besittning, på lång väg hördes det att Jerry Williams orkester spelade. Hinner dansa två bitar sedan är det paus, men vi hör ändå “Jenkas” musik ringa i våra öron. Hasse och jag sätter oss i skogsgläntan blandar en grogg och tittar på folk som kommer och går, Åke och Ellen, Ila och Holger kommer fram och morsar.

När jag ska resa mig upp igen känns det tungt i fickan. Då först kommer jag på att stavlampan ligger kvar i byxfickan. Jäklars. Men det är inte mycket att göra åt, den måste få ligga kvar.

Pausen är slut och vi går in igen för att fortsätta dansen.
Många härliga tryckare spelar han upp Jerry det är roligt att dansa till en så bra orkester.

När jag bjuder upp till biten, King Creole (1958) dröjer det inte länge förrän det känns som det skulle kunna bli något bra. Napp käns det som.

Jag dansar med en snygg pingla från Sörforsa hon arbetar på linspinneriet och jag har sett henne flera gånger när hon varit på konsum och handlat. Nu lägger hon stor tyngd med undre halvan av kroppen när vi dansar, hennes andhämtning verkar tung och hon har något vilt i blicken.

Kungen kallar, tänker jag.

– Varmt här inne försöker jag få igång konversionen med.

– Jaa! Ska vi gå ut en sväng blir det oväntade svaret.

– Gärna svarar jag nästan lite generat, och hör i bakgrunden That’s All Right (1954) tona ut i högtalarna.

När vi kommit ut nästan springer vi mot skogsgläntan, vänta, vänta lite så ska jag ta upp min stora stavlampa så vi ser var stigen är.

– Stavlampa!

– Ja!

– Va fan!

– Var det den du hade i byxfickan när vi dansade, säger pinglan från Sörforsa.

– Ja! Klämmer jag fram, hur så.

– Ähh shit!

– Vi går in igen, det var inget, säger hon surmulet.

Slokörad går jag in igen men danstjusare blir jag nog aldrig, för hade jag varit det så hade nog inte stavlampan haft någon betydelse.
Nu har Jerry redan spelat upp kvällens sista dans så det är inte mer att göra än att stå där och lyssna på de sista tonerna från kvällens höjdpunkt, för det blev ju så att musiken var det bästa den här kvällen.
Kvällen då jag fick bottennapp.

På väg hem med transistorradion dinglande på styret, är det fortfarande varmt och skönt i luften, jag tänker tillbaka på kvällen, var det egentligen bottennapp bara för att pinglans förväntningar hade skruvats upp, hon skulle bara veta vad hon gått miste om.

Sedan jag peppat upp mig själv känns det bättre och tro det eller inte i transistorradion klingar Elvis Preslys låt That’s All Right sjungen av Jerry Williams ut i den klara, ljumma, sommar natten.

Det känns härligt att leva igen.